fredag, december 17, 2010

Nu är det dax....

..japp... min äldsta tonåring börjar vara ute om kvällarna... visst är det kul att han träffar sina kompisar och så..MEN, han är ju mitt "lilla"barn....ja, ja jag har själv varit ute som tonåring ... det är bara så svårt att det kom så plötsligt, eller inte ..... Han har varit ute med kompisar förr men nu är det lite andra killkompisar, som han träffat på gymnasiet. Jag har träffat några av dom. Killarna är jättetrevliga och jag litar på att dom sköter sej. Jag får väl försöka att inte vara så "hönsig"....


 Iallafall så är det lucka 17 idag...... 
 Grönt paket med hjärtan på.....

 och massor av löv inuti!!! Lite höststämmning fick jag när jag la löven på bordet

                                          
          Mina vantar..... nästan klara... bara tummen
kvar... ( blev en lite miss på ena vanten, men det syns nog bara för den som "ser" det. )
Nytt projekt... det är ju så j..la kallt vissa dagar... jag passar inte i mössa... men jag hittade en modell som jag trots allt kan kränga på huvudet när det "biter". Så projektet blir en mössa i Raggi och ett mohairgarn... stickor 8. Jag visar när den blir klar.
Nu är det tummarna.... och sen får jag väl låtsas att jag "precis" ska gå och lägga men när "stora gossen" kommer hem..... (kanske hinner jag sticka massor????)


  Kram Bettan

5 kommentarer:

  1. Hejsan. Åh så snygga vanter!
    Hoppas allt är bra med dig!
    Kram lene

    SvaraRadera
  2. Vantarna lär ju bli hur snygga som helst! Kram

    SvaraRadera
  3. Det är svårt när barnen blir stora. Men jag tycker ändå att din verkar hållit sig lugn ganska länge. =)
    Min egen son började springa ute redan som 13-åring, jobbigt men vad kan man göra? Jag kan ju inte låsa in honom.. Dottern däremot tycker att det är jobbigt, hon vill helst vara hemma och mysa. Brås på mor sin. =)
    Vantarna blir jättefina, ser lite våriga och vintriga ut på samma gång. =)

    SvaraRadera
  4. Ja de är en ständig aga i bland att vara mamma.
    Vad fina vantarna ser ut att bli o goda ;*) Kram

    SvaraRadera
  5. Vet precis hur du känner det, har varit med om det tre ggr. Man sitter där och tänker på allt som kan hända men det brukar ordna sig. Jag brukade tänka så här: Vilken tur att de KAN gå ut och "härja" med kompisarna! Ett av mina barn höll nämligen på att dö när han föddes och man trodde länge att han fått hjärnskador. Men till slut visade det sig att han bara fått en mindre fysisk skada som han visserligen får leva med men inget annat. Den andre sonen opererades för en misstänkt tumör i lungan när han var fem men det visade sig bara vara en helt ofarlig tvillingcysta. Som sagt, vad skönt att de KAN!!!

    SvaraRadera